Gustav Lundgrens comeback präglade hett Göteborgsderby

Göteborgsderbyt mellan Gais och IFK Göteborg på Gamla Ullevi slutade 1–1 efter en match med hårda dueller, intensiva läktare och flera avgörande misstag. Den största händelsen kom dock i slutskedet, när Gustav Lundgren gjorde comeback efter en lång skadefrånvaro.

Gais mittfältare Gustav Lundgren hade inte spelat match på 208 dagar. Hans senaste framträdande var den 31 mars mot Polen i VM-playoff, innan en avsliten hälsena satte stopp för fortsatt spel. Skadan kom under en period då både landslaget och klubben stod inför viktiga utmaningar.

Den 23 oktober meddelade Gais lagläkare Mats Börjesson att mittfältaren under en tid hade deltagit fullt ut i lagets träningar efter operationen. Det medicinska teamet bedömde att en gradvis återgång till matcher var möjlig, samtidigt som träningsbelastningen skulle anpassas individuellt under de kommande månaderna.

I den 80:e minuten fick Gustav Lundgren ersätta Robin Wendin Thomasson. Hemmapubliken reste sig och välkomnade honom med stående ovationer. Under sina minuter på planen hann han bland annat genomföra en längre djupledslöpning, hitta en passning in i straffområdet och spela bollen mellan benen på en motståndare.

Efter slutsignalen betonade Gais huvudtränare Fredrik Holmberg hur betydelsefull återkomsten var. Han lyfte fram den långa rehabiliteringen och arbetet som spelaren hade lagt ned för att kunna spela igen. Tränaren framhöll även publikens mottagande som en särskild del av ögonblicket.

Själva derbyt hade präglats av hög intensitet redan före avspark. Supportrarna på båda kortsidorna svarade varandra med sånger och läktararrangemang. Gais presenterade bland annat en koreografi med Göteborgsmotiv och en spårvagn. På läktaren syntes också en minneshälsning till supportern Uffe, som hade gått bort.

Förutsättningarna var olika för lagen. Gais kom till mötet efter ett tungt derby mot Örgryte IS och låg sist i säsongens derbytabell. IFK Göteborg hade fortfarande en möjlighet att nå spel i Europa. Samtidigt hade båda föreningarna genomgått en säsong där deras respektive spelmodeller och utveckling satts på prov.

Under 2026 hade Gais haft svårt att upprepa tidigare framgångar, men Fredrik Holmbergs tydliga spelidé hade bidragit till att laget hållit sig på säker mark i mitten av Allsvenskan. IFK Göteborg hade samtidigt utvecklat en mer etablerad struktur under huvudtränaren Joachim Björklund, med flera skickliga spelare och tydligare roller för bland andra David Kruse och Sebastian Bager.

Gästerna valde inledningsvis ett direkt anfallsspel. I stället för att regelbundet bygga anfallen genom mittfältet sökte IFK Göteborg längre passningar mot Alexander Simmelhack. Både David Kruse och försvarslinjen försökte hitta anfallaren, samtidigt som laget flyttade upp flera spelare för att vinna andrabollar.

Det innebar att Sam Larsson, Tobias Heintz och Oliver Månsson sällan fick möjligheten att utmana med bollen framför Gais försvar. Hemmalaget kunde förhållandevis enkelt hantera många av de långa uppspelen under första halvleken.

Matchens första mål kom efter en situation i IFK Göteborgs straffområde. Noah Tolf placerade händerna i ryggen på Nicola Vasic, vilket fick huvuddomaren Mohammed Al-Hakim att blåsa för straff. Gais anfallare tog själv hand om straffsparken och ordnade ledningen med 1–0.

Beslutet möttes av protester från flera spelare i IFK Göteborg. TV4-experten Vicki Blommé bedömde straffsituationen i den första halvleken som tveksam, medan flera IFK Göteborgsspelare protesterade mot beslutet.

– Det bjöds kanske inte på hundratusen tekniska läckerheter, men det var ett riktigt höstderby. Två lag som låg på och ibland över gränsen, men utan att matchen urartade, som blåvittränaren Jocke Björklund sa, innan han la till: – Jag kan gilla sådana här matcher, det är inte så ofta man får se dem längre.

Inför avspark argumenterade de båda kortsidorna för och emot i den filosofiska frågan huruvida hela Göteborg hatar GAIS. Man ville invända att båda hade fel, att de just bevisat det, men det var också fint.

Gais är en av de klubbar som på alla plan arbetar hårdast med identitet, på och utanför planen. Det kan vara tifokoreografin före avspark, med en väderbiten existens som sitter ensam på en spårvagn som gnäller sig förbi landshövdingehus. En banderoll som meddelar ”Vila i frid Uffe”, en hälsning till just en sådan Gais-existens som lämnat in.

Fidde Holmbergs fotboll är likadan, tydlig och identitär, och 2026 har modellen varit det enda som hållit Gais borta från bråddjupen. Det har varit ett dåligt år, men de är ändå bra nog för att skrämma IFK Göteborg.

Just det förstod jag dock inte riktigt. Vad var Blåvitt så rädda för?

Ett lag med Sam Larsson, Tobias Heintz och Oliver Månsson som mittfältsnärvaro vill väl så ofta som möjligt hitta dem rättvända framför motståndarmålet? Men Björklunds Blåvitt knackade långt istället, tryckte upp kroppar framför bollen och lät David Kruse och backlinjen slå långt, på bredden och på (den alldeles utmärkte och lojale) Alexander Simmelhack längst fram.

Det är så de spelar nu, här handlade det väl också om att oskadliggöra Gais normalt vassa presspel. Jag tycker bara inte att de hade behövt det, att de borde haft självförtroende nog att göra det här till en match som inte bara handlade om kropp, karaktär och kamp.

Före paus var de där bollarna dessutom uselt slagna, helt utan riktning. Gais kunde försvara sig enkelt, och när Noah Tolf dumspelade längst bak, med händer i Nicola Vasics rygg, så hade de 0–1 (straff av Vasic) att vända.

– Det är juniormässigt att dra upp armarna i ryggen, man gör det till ett enkelt beslut för domaren, som Jocke Björklund sa.

Om det vill jag ha det till protokollet att det är en lisa för själen att komma till en fotbollsstad där tränare som Holmberg (Fidde) och Björklund vägrar domargnäll. Så tar man ansvar för sitt lag, sin klubb, för sitt arbetsklimat och sin sport.

Gais hade en derbyheder att spela för efter paus, Blåvitt en vag förhoppning om europaspel. På sätt och vis har det varit ett stabiliserande år för båda klubbarna. Gais har trycktestats, fått se om de är starka nog för att överleva även när precis allt går åt fanders: och de ligger bekvämt till i mitten. Starkt.

IFK Göteborg har blivit ett tydligare lag, fått in fler skickliga spelare och en del gamla (Kruse, Bager) i rätt roller. De kan tro på mer 2027. Nu hade de en halvlek på sig att inte förlora ett derby man inte får förlora om man är IFK.

Heintz, ovanligt blek, gav Simmelhack ett kanonläge som missades. Kolbeinn Thordarsson kom in och gjorde allt samtidigt, och var en bit ifrån att trycka in ett segermål på ett inspel från Felix Eriksson.

De vann inte, men de förlorade i alla fall inte. Blåvitt var ju bättre på fotboll när de väl började spela, när det blev mer Sam Larsson och färre långbollar. Om Tolf gav bort 1–0-målet så gav Gais-kaptenen August Wängberg bort 1–1.

Han gav bort bollen under press – ett av flera misstag från honom, ovanligt nog – och den landade hos Sam Larsson, med öppet mål att lyfta avslutet mot målet. Det var ju fel gubbe, han var inte nära att missa.

Kvitteringsmålet kom samtidigt som IFK-klacken mässade sin ”Vi är Blåvitt och vilka fan é ni”-sång. Ljudvolymen sjönk inte när bollen seglade in vid bortre stolpen. Matchen stod och vägde på randen till inbördeskrig, men spårade aldrig ur.

IFK Göteborg fick en poäng, Gais förlorade inte.

Och Gustav Lundgren fick spela fotboll.

Jag kan väl gilla sådana här matcher, jag också.

Hitta din nästa resa här!

Barnvänliga hotell på populära Teneriffa

Åk på sparesa till Kosta Boda!

Thailand – rundresa och sol i 16 dagar

Njut av härliga dagar i Rom!

Fly till Zanzibar i december!

Skidsemestra i härliga Trysil!

Boka en livsnjutarvecka i alperna!

Åk iväg på en spontan sista minuten-resa!

Badpaket till Kokpunkten i Västerås