Fortsatt väntan på ny ledare

Det svenska damlandslaget i innebandy har fortfarande ingen förbundskapten, trots att det snart gått ett halvår sedan den tidigare ledarstaben lämnade sina uppdrag. Den utdragna rekryteringen har nu lett till reaktioner även från landslagsspelare.

Bakgrunden är VM-turneringen där Sverige för första gången missade medalj efter att tidigare ha tagit nio raka guld. Kort därefter, den 22 december, fick förbundskapten Linn Lundström och övriga ledare lämna sina roller. Sedan dess har någon ersättare ännu inte presenterats.

Elit- och landslagschef Sofie Andersson uppger att organisationen hade önskat en betydligt snabbare process och att hon har förståelse för att utomstående reagerar på den långa väntan.

Enligt tidigare uppgifter var den tidigare Thorengruppen-tränaren Daniel Jernberg aktuell för uppdraget. Av skäl som inte offentliggjorts gick processen dock inte vidare, och Daniel Jernberg har själv bekräftat att han inte längre är ett alternativ.

Hanna Nordstrand, som utsågs till årets spelare tidigare under året, har nyligen uttryckt missnöje med situationen. I en podd beskrev hon det som märkligt att spelarna saknar besked om både landslagets framtid och kommande samlingar. Hon framhöll även att hon upplever bristen på information som oprofessionell.

Maja Viström, som utsetts till årets center fyra år i följd, säger att hon är nyfiken på hur processen utvecklas och vem som till slut får uppdraget. Samtidigt anser hon att det är rimligt att beslutet får ta tid om det leder fram till en genomtänkt lösning. Hon säger också att hon förstår Hanna Nordstrands resonemang, men att hon fortfarande upplever att spelarna utgör ett landslag även om verksamheten för närvarande saknar en ledare.

Sofie Andersson beskriver flera orsaker till att rekryteringen dragit ut på tiden. Hon var föräldraledig under januari och uppger att en omfattande analys av VM-insatsen först behövde genomföras. Själva rekryteringsarbetet kunde därför inledas först i slutet av mars.

Enligt Sofie Andersson har processen dessutom förändrats under resans gång. Hon säger att kandidater vid vissa tillfällen varit aktuella långt in i processen innan planerna fallit, vilket inneburit att arbetet i praktiken fått starta om.

Hon uppger att organisationen inte är nöjd med tidsåtgången, men att rekryteringen varit komplex och involverat flera personer. När arbetet inleddes fanns enligt henne uppskattningsvis mellan tio och tjugo intressanta namn att överväga, även om inte samtliga kontaktades.

Sofie Andersson beskriver också att förbundet arbetat utifrån en omfattande kravprofil där få tränare uppfyller alla önskade egenskaper. Utöver valet av huvudkandidat behöver även en fungerande ledarstab sättas samman kring personen.

Hon framhåller vidare att rollen som förbundskapten skiljer sig från arbetet i ett klubblag. Uppdraget innebär färre samlingsdagar med spelarna och ett större ansvar för att leda en omfattande stab, vilket enligt henne ställer särskilt höga krav på ledarskapet.

Om Hanna Nordstrands upplevelse av situationen säger Sofie Andersson att spelarnas känsla är viktig. Hon anser att förbundet behöver ta till sig synpunkterna om spelarna upplevt att landslaget saknat riktning under perioden. Samtidigt betonar hon att damlandslaget fortfarande finns och att en ny ledare väntas presenteras inom kort.

Flera spelare deltog tidigare i utvärderingen av VM-insatsen och fick enligt Sofie Andersson möjlighet att framföra sina synpunkter kring rekryteringen av en ny förbundskapten.

När det gäller information till spelarna medger Sofie Andersson att kommunikationen varit begränsad. Hon säger att spelarna sannolikt hade fått mer information om det från början varit känt att processen skulle bli så lång. Enligt henne var det dock inte den planerade utvecklingen.

På frågan om när en ny förbundskapten kan presenteras uppger Sofie Andersson att det i bästa fall kan ske mycket snart och att hon bedömer att det bör vara klart senast nästa vecka.