Forskare dokumenterar dränkta samiska miljöer i Áhkájávrre

Forskare undersöker samiska kulturmiljöer som hamnade under vatten när Áhkájávrre reglerades genom Suorvadammen. Luleå tekniska universitet, Norrbottens museum, Nordic Maritime Group och Vaisa sameförening deltar i arbetet, som ska ge kunskap om hur vattenkraftsutbyggnaden har påverkat samiska kulturlandskap, livsvillkor och markanvändning.

I augusti 2026 filmades sjöbotten och översvämmade samiska kulturmiljöer i Áhkájávrre under vatten för första gången, enligt Luleå tekniska universitet. Dykningarna genomfördes den 20 augusti från båthamnen vid Ritsem fjällstation. Bland deltagarna fanns projektledaren Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, arkeologen Frida Palmbo från Norrbottens museum, marinarkeologen Jens Lindström från Nordic Maritime Group och Viola Walkeapää, styrelseledamot i Vaisa sameförening.

Dag Avango uppger att projektet ger kunskap om miljöer som har försvunnit under vatten. Luleå tekniska universitet uppger att flera samiska visten lades under vatten vid regleringen 1939–1941 och att de inte kunde flyttas. Viola Walkeapää uppger att Vaisa sameförening sedan tidigare har dokumenterat områdets kulturhistoria och att samarbetet gör det möjligt att förena modern undersökningsteknik med traditionella kunskaper.

Vid fältarbetet utanför det samiska sommarvistet Vájsáluokta undersöktes bland annat områden som tillfälligt låg torra. Där hittades en husgrund från 1970-talet. Däremot påträffades inga rester av kåtor eller andra anläggningar som kunde knytas till den tredje höjningen av vattennivån.

Áhkájávrre är omkring fem mil långt och det största av de 15 kraftverksmagasinen i Lule älvdal. Sjön ligger inom Stora Sjöfallets nationalpark, men själva vattenområdet är undantaget från nationalparksreglerna. Suorvadammen började byggas 1919 och vattennivån har därefter höjts i fyra etapper för vattenkraftsproduktion. Den statliga utredningen SOU 2026:15 anger att regleringen har fått en total amplitud på omkring 30–33 meter och beskriver Áhkájávrre som ett av Europas största reglerade vattenmagasin.

Området som förändrades av dammbygget hade sedan länge använts för jakt, fiske och renskötsel. Luleälvens övre lopp fungerade som en central del av det samiska kulturlandskapet, där det fanns visten, byggnader och andra anläggningar knutna till dessa verksamheter.

En kulturhistorisk kunskapsöversikt för världsarvet Laponia redovisar att Ernst Manker under undersökningar 1939–1940 registrerade omkring 250 kåtaplatser, fyndplatser och visten från Suorvadammen och västerut längs Stora Luleälvens sjösystem. Enligt översikten registrerades endast platser av mer stationär karaktär. Norrbottens museum uppger att dokumentationen genomfördes på Nordiska museets uppdrag inför höjningen av Suorvadammen och att flera torvkåtor, förrådsställningar och andra byggnader redan då stod delvis under vatten.

Riksantikvarieämbetet arbetar med att digitalisera rapporter, fotografier och registerkort från de kulturhistoriska och arkeologiska undersökningar som gjordes inför regleringen av norrländska sjöar och älvar. Materialet kopplas till Kulturmiljöregistret och används även inom forskningen om Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet uppgav 2025 att forskningen också behandlar klimatförändringarnas påverkan på fornlämningar och kulturlandskap genom bland annat arkivstudier, fältarbete och intervjuer.

Den statliga utredningen SOU 2026:15 uppger att en genomgång av digitaliserade årsberättelser och protokoll från lappfogdeväsendet i norra distriktet för åren 1900–1910 inte har visat att regleringsfrågorna diskuterades med representanter för de berörda samerna i området.

Planeringen av dammen går tillbaka till tiden före byggstarten. En riksdagsproposition från 1918 visar att Vattenfallsstyrelsen den 18 november 1917 begärde Vetenskapsakademiens godkännande eftersom den planerade anläggningen låg inom Stora Sjöfallets nationalpark. Vetenskapsakademien gav sitt godkännande den 5 december samma år under vissa villkor. Vattenfallsstyrelsen föreslog också att 900 000 kronor skulle avsättas i 1919 års statsbudget för att inleda regleringen av Suorvasjöarna.

Vattenfalls historiska arkiv beskriver även en deldom från 1958 i processen om den tredje Suorvaregleringen. Vid ersättningsbedömningen jämställdes samernas nyttjanderätt med äganderätt, vilket innebar att förlust av renbetesmark skulle ersättas som om de berörda ägde marken och att ersättning för byggnader skulle betalas direkt till dem som drabbades.

Omkring 400 personer bodde och arbetade vid det första dammbygget i det då väglösa området, enligt Vattenfalls historiska arkiv. Transportförhållandena bidrog till att en reguljär flygförbindelse mellan Porjus och Suorva utvecklades. När flygtrafiken upphörde våren 1923 hade fler än 800 flygningar genomförts med över 1 000 passagerare och sammanlagt 16,5 ton gods.

Länsstyrelsen i Norrbotten har pekat ut Suorva som en industrimiljö med kulturhistoriskt intresse, där både dammbyggnaden och bevarade arbetarbaracker ingår. Det pågående arbetet kring Áhkájávrre används samtidigt inom flera forskningsprojekt, däribland Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt forskning om konflikt och samverkan, och som underlag för Norrbottens museums publika verksamhet.