Efter skadeåren – familjens glädje över Andreas Almgren

Andreas Almgrens seger i New York Marathon den 1 november 2026 blev ett särskilt ögonblick för familjen hemma i Sverige. Föräldrarna Leif Almgren och Ingrid Almgren följde loppet framför TV:n och gladdes framför allt åt att deras son äntligen kunde tävla utan de skador som tidigare präglat hans karriär.

Den 31-årige svensken hade redan vunnit EM-guld på 10 000 meter och VM-guld i halvmaraton när han ställde sig på startlinjen i New York. Trots att han aldrig tidigare hade sprungit ett helt maraton, vare sig på träning eller i tävling, räknades han till förhandsfavoriterna.

Andreas Almgren vann loppet på 2.06.01 efter att ha avgjort under den sista kilometern. Italienaren Yemaneberhan Crippa slutade tvåa, 13 sekunder bakom svensken, medan Kamohelo Mofolo från Lesotho blev trea på 2.06.26. Segertiden var den fjärde snabbaste i tävlingens historia och endast fyra sekunder långsammare än Suldan Hassans svenska rekord.

Triumfen gjorde Andreas Almgren till den första svensken att vinna någon av klasserna i New York Marathon. Han blev dessutom den första manliga debutanten att vinna elitklassen sedan Gebre Gebremariam 2010. Förstaplatsen gav 100 000 dollar i prispengar.

Efter målgången i Central Park visade svensken tydligt sin glädje. Han berättade senare att han medvetet hade låtit bli att pressa upp tempot maximalt på slutet för att kunna njuta av ögonblicket. Löparen beskrev segern som den största i sin karriär.

Hemma framför TV:n följde Leif Almgren och Ingrid Almgren sonens insats med olika känslor. Pappan berättar att han fortfarande kan överraskas av prestationerna, medan mamman brukar vara mycket nervös när sonen tävlar. Själv upplevde han loppet som spännande, men utan någon större oro för hur det skulle sluta.

En möjlig förklaring till lugnet var hur väl förberedd Almgren var. Den vänsterhänta 31-åringen tränade till och med hemma vid matbordet på att greppa vattenflaskan med höger hand, eftersom vattenlangningen skulle ske på den sidan.

– Han har ju sprungit 23 mil i veckan och långa distanspass. Det ligger enormt mycket träning bakom.

Den mentala styrkan menar Leif att Andreas alltid har haft, ända sedan tiden som juniorspelare i AIK. Som 18-åring lade den tidigare högerbacken ner fotbollskarriären för att satsa fullt ut på friidrotten.

– Han tränade ju dubbelt så mycket, höll jag på att säga. Det är en annan värld. Men det blev för mycket helt enkelt, säger Leif.

Det var under tiden i AIK som skadeproblemen började. Att samtidigt satsa på fotboll och friidrott ledde till för stora belastningar. Därför känner föräldrarna en oerhörd lättnad över att Almgren nu slipper dras med frakturer och slitage.

– Det är otroligt kul att han får vara skadefri, för det har varit mycket skit under ett antal år. Det är grunden till varför det går bra, säger Leif Almgren.

Löparåren har präglats av återkommande stressfrakturer. 31-åringen drabbades även av ett brutet ben i foten som krävde operation.

– Han har några skruvar kvar i foten. Han har haft skador i de flesta delar i underkroppen och höften. Det har varit ett antal år som man kallar för de mörka åren. Det är från 2020 som de har börjat använda den här träningsmetoden som det har börjat bli bättre, säger Leif.

– Det var en tuff tid. Han började plugga på KTH då, så han hade ju det vid sidan om. Men det var nästan att man undrade om han skulle fortsätta. Men han ville det och då körde han på.

Leif menar att Andreas själv nog aldrig övervägde att lägga ner. Men eftersom så mycket tid lades ned och resultaten uteblev började föräldrarna att bli fundersamma.

– Han hade bestämt sig. Han skulle få till det och det är ju under de senaste åren som det har lossnat ordentligt.

Almgrens prestationer har gjort honom till en av favoriterna till Bragdguldet. Men om pappa Leif fick gissa tror han att sonen helst skulle vilja vinna ett annat pris.

– Jag tror att han gärna skulle vilja ha Jerringpriset. Det är ju folkets pris och det är på något sätt folkets uppskattning. Den tror jag att han skulle tycka var viktig, säger han och fortsätter: – Men han tar säkert emot ett bragdguld, det skulle jag tro, säger Leif med ett skratt.