Det ger mig rysningar – Sverige är en korvkiosk

Idag spelar Elliot Stroud VM-slutspel i New Jersey.

Han gör det mot Ousmane Dembélé.

Mjällby möter Ballon D'Or – och det är hela grejen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bara femton minuters bilfärd från MetLife Stadium i New Jersey ligger Holsten's Brookdale Confectionery, mer känt som den middagsrestaurang där tv-serien The Sopranos abrupt tar slut i samma ögonblick som huvudpersonen Tony vänder upp blicken mot ja, vem då? Kanske hans dotter, kanske någon som avrättar honom.

Man vet inte, men huvudtemat här, några hydration breaks bort, bredvid den legendariska travbanan Meadowlands, är inte gissningar.

Sverige är så nederlagstippat mot Frankrike att inte ens Didier Deschamps, deras förbundskapten, orkade linda in det på sin presskonferens.

– De har allt att vinna, sa han två gånger.

Läs: inget att förlora. Deschamps tycker innerst inne att det inte kan gå dåligt för Sverige, en besvikelse är inte ens möjlig.

En stund senare var det Graham Potters tur.

Han har refererat flitigt till filt-metaforen, den som handlar om hur balansen på laget ska göra att man inte fryser om fötterna eller axlarna – att det inte blir för offensivt eller defensivt övertungt.

Nu fanns inget utrymme för något resonemang.

– Vi behöver en väldigt stor filt i morgon.

Man behöver inte anstränga sig för att förstå varför den nästan komiskt underlägsna stämningen har uppkommit. Sverige möter världens bästa landslagstrupp och startelva. De har dessutom spelat under samma förbundskapten i tio år, gått till två VM-finaler och en EM-final (däremellan en del floppar med en fotboll som gjort världen grådaskig).

De individuella jämförelserna förstärker intrycket. Det handlar inte om subjektiva bedömningar av vem som är bra på vad, utan räcker med att blicka mot spelarnas klubbadresser.

Det hyfsat meritokratiska fotbollssystemet har burit fram de franska spelarna till Bayern München, Real Madrid, Arsenal och Paris Saint-Germain på var och varannan position. Sveriges toppar känner vi till, men en inte obetydlig del av startelvan spelar i den tyska andraligan, Braga eller Championship.

Korvkiosken möter Guide Michelin.

Till vänster lär Mjällbys Elliot Stround starta, och för varje gång han gör det här borta vidgas mina sinnen. Stroud är grym, på tok för bra för allsvenskan, sannolikt en landslagsspelare för lång tid framöver. Han var kanonbra mot Japan.

Men kraften i kollisionen är ändå lika fascinerande.

Fram till nyligen aldrig hade gjort en fotbollsmatch utanför Svensk elitfotbolls regi.

Här ställs han mot vadå? Michael Olisé? Ballon D'Or-vinnaren Dembélé?

Men Sverige har inte allt att vinna. Inte alls.

Det här kan gå på olika sätt, vissa sämre än andra, även vid förlust.

Det fina med att vara underdog är att det oftast slutar i nederlag – men att prestationen ändå får ett värde. En blågul seger i New Jersey skulle placera sig som en av landslagets största bragder genom tiderna, men även rätt sorts förlust får betydelse och kan bli stilbildande för Graham Potters epok som förbundskapten.

Meningen med sextondelsfinalen ligger i motståndet: Alla vill se enrage against the dying light-insats. Kampen måste vara äkta.

Som favorit har Frankrike en utdragen, långsam väg genom slutspelet, kantad av risken för antiklimax.

Sveriges position är annorlunda, och där i ligger tjusningen. Vår sextondelsfinal står på egna ben, inte som ett led i jakten på mer, utan som enskilt ögonblick.

Stroud och Dembele anländer till MetLife Stadium med Manhattan i ögonvrån, VM-sommaren bultande i bakgrunden och två olika biljetter i fickan.

Om inte affären med Genoa hinner bli klar tar Strouds honom till Strandvallen på Campingvägen 44 i Sölvesborg. Dembélé ska till Champs-Elysées och paraderas inför miljoner. Blotta tanken på att den ordningen kan flyttas om ger mig rysningar.

Inte som löfte om att det kommer hända, men en påminnelse. För en stund kommer det inte vara säkert.