Christer Lorentsson följer HV71 trots svår synskada

Christer Lorentsson, 61, har följt HV71 sedan 1973. Trots en ögonsjukdom som gradvis har försämrat hans syn fortsätter han att gå på lagets matcher. Supportern, som är känd under smeknamnet Krysset, har aldrig kunnat följa en ishockeypuck med blicken. I stället använder han ljuden från läktaren och den syn han fortfarande har för att uppleva matcherna.

Intresset för HV71 började när Christer Lorentsson var åtta år gammal. Då besökte han sin första match med föreningen, som fortfarande var relativt nybildad och spelade i division 2. Till en början gick han på enstaka matcher, men när supporterföreningen Klapp och Klang bildades i början av 1980-talet blev besöken alltmer regelbundna.

Redan vid tio års ålder fick Christer Lorentsson diagnosen retinitis pigmentosa, även kallad RP. Det är en ärftlig sjukdom i näthinnan som medför en successiv synförsämring. Han berättar att han som barn kunde cykla, spela fotboll och delta i andra aktiviteter. Med tiden har synfältet blivit allt mindre, och något fungerande mörkerseende har han aldrig haft.

När HV71 vann sitt första SM-guld i Gävle 1995 befann sig Christer Lorentsson på plats. Han kunde då fortfarande urskilja Johan Lindbom när spelaren tog sig fram längs kanten och lyfte klubban. Själva pucken såg han inte, men publikens reaktioner gjorde det tydligt att det hade blivit mål.

Synproblemen har inte hindrat Christer Lorentsson från att engagera sig i sina barns idrott. När hans två grabbar spelade ishockey och innebandy satt han i sekretariatet trots att han varken kunde läsa vad som stod på knapparna eller kontrollera sina knapptryckningar uppe på resultattavlan.

Krysset kan inte urskilja domarnas tecken, han uppfattar inte när det rasslar i nätet och har aldrig sett pucken under en ishockeymatch. En gång i tiden kunde han se alla nummer på spelarna, men det var länge sedan.

Se en ishockeymatch fullt ut har jag aldrig gjort. Jag har aldrig sett pucken. Det går för snabbt, vet du. Jag ser ju inte dig, trots att du står en meter framför mig. Men jag kan ännu så länge skilja mellan ljus och mörker, jag ser ju att det är ljust ute nu.

Det där med ljust och mörkt ska vi återkomma till.

Jag tar Krysset på axeln och går mot bilen, men glömmer säga till när vi är vid bilen.

Jag ber om ursäkt, Krysset börjar leta efter dörrhandtaget och jag försöker hjälpa honom.

Tror du att jag är blind eller!?

Krysset har accepterat att saker och ting är som de är – och bestämt sig för att inte gräva ner sig för det. Den resignerade humorn är ett verktyg.

De senaste åren har det varit en fördel att se dåligt. För HV har varit så jävla dåliga.

När vi är framme i Rosenlund vill Krysset visa upp sin bowlinghall som ligger i princip vägg i vägg med HV71:s hemmais.

Jag har bowlat i över 40 år men nu ser jag för dåligt. Jag skulle kunna bowla för jag vet ju precis hur banan ser ut, men det är svårt att ta sig tillbaka till spelarbänken.

Varför kallas du för Krysset? Jag har vunnit VM i luffarschack. Nä, vad tror du? Vad får man om man slår en strike? Just det.

En gammal kompis står i bowlingverkstaden och limmar klot, de byter några snabba ord, Krysset är munvig och en mästare på det korta, kvicka kallpratet som inte sällan avslutas med ett kluckande skratt.

Han har en mörkblå HV-tröja på sig, hittar med lätthet till toaletterna vid entrén men stöter i ett bord i lokalen som inte kan ha stått där mer än 10–12 år.

Vi tar några djupa andetag av det där bowlingklistret och lämnar hallen på vingliga ben.

JBS. Jönköpings Bowlingsällskap. Bäst i stan, säger Krysset och går ut i höstkvällen.

Utanför hallen träffar vi Johan Clasén, 53.

Han har en HV-halsduk som inte kan ha varit i kontakt med tvättmedel sedan Antonin Stavjana gjorde sitt sista byte i HV. Han och Krysset har känt varandra länge men bara gått på matcher tillsammans i två år, eftersom det numera är Johans uppgift att se till att Krysset kan gå på ishockey.

Han gör det som en ledsagare gör, men vill inte kalla sig för ledsagare.

Clasén jobbar på nätterna, han är tidningsbud och kör ut lokaltidningen Jönköpings-Posten till alla prenumeranter, det kan vara tufft att gå på ishockey och sedan jobba hela natten.

Han säger att han ibland struntar i ishockeyn för att han är för trött, men det låter som det händer väldigt sällan.

Utan Johan skulle jag inte kunna gå. För två år sedan började jag tappa mycket syn, och jag har alltid bett om hjälp men snurrat runt mellan lite olika personer. Men de andra var inget bra, de kunde lämna mig, så nu går jag med Clasén, berättar Krysset.

Och Clasén är aldrig jobbig.

Det är också en komplimang.

Ett kärleksfullt pickande pågår hela tiden.

Johan har följt HV71 nästan lika länge som Krysset och varit vice ordförande och kassör i North Bank Supporters.

Min viktigaste uppgift är att se till att han kommer upp till klacken, upp och ner för trapporna, de är jättebranta. Där vill man inte trilla. Och så måste han stå vid ett räcke så att jag inte behöver hålla i honom hela tiden. Sedan får man berätta lite också, han ser ju inte målen eller vad som händer.

Det rycker till i Krysset.

Han är ju ingen Lasse Granqvist precis.

De fnissar lite, men lika mycket.

När det är dags att gå in i arenan tar jag över Johans uppdrag. Jag ska leda Krysset och man kan tydligen göra på två sätt.

Antingen går man armkrok, eller så kör man bil, vilket betyder att man går bakom Krysset och styr honom genom att hålla händerna på hans axlar.

Nu kommer det en trottoarkant här, säger jag.

Jag vet, svarar Krysset.

Och nu en liten upphöjning.

Och så ska vi gå in här till vänster.

På vägen berättar Krysset hur höga några av Sveriges mest kända ishockeyhallar är, och att han jobbar på Smålands Idrottsförbund.

Jag sköter växeln, har alla anknytningar i huvudet. Jag började jobba 1988, på intervjun frågade de är du idrottsintresserad? Ja det kan du ge dig fan på. Sedan var jobbet mitt.

Det kan för någon som ser allting verka som att arenan är ganska lätt att navigera i, men för någon som inte ser finns det en massa aber överallt.

HV:s nya maskot, som ser ut som en ask med pommes, kommer gående.

Det är trappsteg, matchvärdar, ståbord, halva potten-försäljare, olika avspärrningsband och snubblingskompatibla entrémattor.

Hallå Krysset, säger någon.

Vem är det? Dojan? Tjenare Dojan.

Efter en period råkar Clasén föra in Krysset i ett draperi som någon dragit fram, men det är så mjukt att det knappt märks.

Efter två perioder står det 1–1.

Jag såg inte HV:s mål, jag missar alla mål som sker i andra änden av isen. När HV anfaller mot klacken ser jag lite mer, och det beror på att HV spelar i mörka färger hemma. Då ser jag hur de kommer. Sedan lyssnar jag på klacken, då får man reda på allt. Det är inte svårt att lista ut när vi har gjort mål, om man säger så.

Det låter på ett sätt när HV gör mål, på ett annat när domarna missar en hakning, och så låter det ingenting när motståndarna gör mål.

Knäpptysthetens obarmhärtighet.

Är det Magic? Tjena Magic.

Krysset känner igen röster, och en kväll i Husqvarna Garden är det många röster som ska dechiffreras.

Jag går bara på röster, vet du. Om du är smart så håller du käften. Då vet jag ju inte att du är här.

Vad betyder ishockeyn för dig?

Allt. Det sociala. Alla här är som min familj. Alla vet att jag är synskadad men de behandlar mig som vem som helst. När jag ser lite vilsen ut kommer folk fram och frågar om jag behöver hjälp. Jag känner inte alla, men alla känner mig. Det är jävligt konstigt men så är det.

Jag vet ju att ögonen blir sämre hela tiden, synfältet krymper, en vacker dag är det...

Krysset smäller igen nävarna.

Sedan tar han fram sin käpp.

Det tog mig 20 år att acceptera den. Det är som att... man blir den där blinda killen eller tjejen. Det är nog det svåraste en synskadad kan göra, att ta fram käppen och acceptera.

Men den fyller sin funktion. Folk flyttar på sig. Och den är smidig, jag kan vika ihop den, ha den i fickan och den tar ingen plats. När vi var i London fick jag och min hustru gå in gratis på Madame Tussauds. Efteråt sade jag till hela resegänget att skaffa en sån här, då kommer ni in gratis överallt.

HV lyckas på något vänster vinna över Örebro, Krysset sträcker armarna i luften och lutar bröstet mot det där räcket som gör att han vet var på läktaren han befinner sig.

Vi går tillsammans med Krysset ut till den väntande taxin.

Någon gång har jag fått skjuts av supporterpolisen som alltid är hjälpsamma. Men jag har en så jävla nyfiken granne så jag fick säga ni får absolut inte köra in på gården, släpp av mig en bit bort.

Sinnena har varit på helspänn hela kvällen, han har lyssnat efter röster och skridskoskär, levt sig in i matchen med hjälp av trummans dunkande och klackens sång.

Med den ack så viktiga förmågan att kunna ana en framåt farande mörkblå HV-spelare har han sett matchen på sitt sätt.

Krysset ska åka hem och läsa svartvit text-tv på nära håll, Johan ska hela natten köra ut lokaltidningen med nya HV-bulletiner, och om någon dag ska de gå på ishockey tillsammans igen.

En av dem kommer att få se HV göra mål, den andra bara höra det. De kommer känna exakt samma glädje när det sker.

Hitta din nästa resa här!

Boka paketresa till soliga Mexiko!

Thailand – rundresa och sol i 16 dagar

Badpaket till Kokpunkten i Västerås

Boka en weekendresa till Aten

Shoppingpaket med middag och vinprovning

Upptäck Azorerna med Solresor

Åk på sparesa till Kosta Boda!

Boka en paketresa till Madeira

Fly till Zanzibar i december!

Skidsemestra i härliga Trysil!

Boka en livsnjutarvecka i alperna!

Barnvänliga hotell på populära Teneriffa

Boka musikalresa till London!